Min far och jag

Min far har ju bara haft diagnosen Alzheimer några år, innan dess har vi upplevt en mängd positivt och minnesvärt. För att du skall få en bakgrund till min relation till pappa och även förstå att man kan se ljuset även under till en till synes hopplös situation tänker jag berätta lite om min uppväxt och min relation till min far.



Min far kan inte laga mat! Detta har inget med sjukdommen att göra utan är snarare en generationsfråga, man född på 20-talet, lagar inte mat, punkt! När jag var ca 9 år lånade vi en stuga i Dalarna, det var vinter och vi skulle bl.a. åka skidor. Veckan innan avresan så blev min 6 år yngre bror dålig så det bestämdes att jag och far skulle åka ensamma till "fjällen"! Jag tyckte det var fantastiskt att få vara ensam med far en hel vecka. Det hör till saken att pappa under en längre tid parallellt med arbtetet pluggat på Stockholms Tekniska Aftonskola för att få titeln ingenjör (vilken prestation, två barn, fru och heltidsjobb!), detta var nog vanligt på 50-talet samhället blomstrade och alla såg framåt, så det hade inte blivit så mycket umgänge under den tiden! På lördagsmorgonen for vi iväg, innan vi kom fram stannade vi vid en butik och handlade mat, 7 burkar Pytt i Panna, en för varje dag, middagen fixad för hela veckan. Luncherna fixades genom en blandning av Blodpudding (några dagar) och Köttsoppa, på burk givetvis). När vi kom fram till stugan staplades burkarna in i skafferiet i prydliga rader, detta kallar jag ingenjörsmässigt. En vecka är inte någon lång tid och det är väl tur för annars fanns det nog potential till skörbjugg pga ensidig kost!

Min minnesbild är att det var en fantastisk vecka och ett prydligt skafferi men det tog ett tag innan man längtade till Pytt i Panna igen!

Tack Pappa för detta minne!

Min far har Alzheimer

Det är svårt att acceptera att min far har Alzheimer och att prognosen bara pekar i negativ riktning! Det är kanske inte så manligt att skriva om detta och under ett maskinisttema, men jag bara känner att jag vill dela med mig. Nästa gång kan det vara din nära anhörig som får prognosen Alzheimer eller annan demens.

Det som känns bra är att far har haft ett långt och bra liv tillsammans med mor och oss två barn och den stora släkten, så vi anhöriga har många minnen att glädjas åt.

Detta med Alzheimer hos far är speciellt tungt för mor som konstant lever med detta. Det är klart att hon tycker det är "orättvist" att istället för att kunna glädjas åt pensionen, blir det en ständig "vaka", dygnet runt.

Kommunen ställer upp fantastiskt bra, med en fantastiskt empatisk biståndsbedömare - hur orkar dom? De ställer upp och fixar stöttning när det behövs! Far är på dagverksamhet två dagar i veckan just nu och vi skall nu titta på ett avlastningsboende en vecka per månad.

Varje steg som sjukdomens utveckling utlöser är en lång process, som framför allt måste processas och känslomässigt landa hos oss anhöriga, framför allt hos mor. Det är inte lätt att "lämna bort" far, om så bara för sporadiskt omhändertagande av kommunens tålmodiga och fantastiska människor på annan plats eller hemma. Men hon måste ju få rå om sig själv också, umgås med sina syskon, sina barnbarn och sina vänner, eftersom hon är rask och vill, utan att behöva sitta som på nålar.

Jag tänker mig att fortsätta berätta hur det dagliga livet löper, delge dig hur jag känner. För i kväll sätter jag punkt här, men jag skall beskriva hur jag upplever fars sjukdom och givetvis är detta ett sätt för mig att bearbeta situationen.