Min far och jag

Min far har ju bara haft diagnosen Alzheimer några år, innan dess har vi upplevt en mängd positivt och minnesvärt. För att du skall få en bakgrund till min relation till pappa och även förstå att man kan se ljuset även under till en till synes hopplös situation tänker jag berätta lite om min uppväxt och min relation till min far.



Min far kan inte laga mat! Detta har inget med sjukdommen att göra utan är snarare en generationsfråga, man född på 20-talet, lagar inte mat, punkt! När jag var ca 9 år lånade vi en stuga i Dalarna, det var vinter och vi skulle bl.a. åka skidor. Veckan innan avresan så blev min 6 år yngre bror dålig så det bestämdes att jag och far skulle åka ensamma till "fjällen"! Jag tyckte det var fantastiskt att få vara ensam med far en hel vecka. Det hör till saken att pappa under en längre tid parallellt med arbtetet pluggat på Stockholms Tekniska Aftonskola för att få titeln ingenjör (vilken prestation, två barn, fru och heltidsjobb!), detta var nog vanligt på 50-talet samhället blomstrade och alla såg framåt, så det hade inte blivit så mycket umgänge under den tiden! På lördagsmorgonen for vi iväg, innan vi kom fram stannade vi vid en butik och handlade mat, 7 burkar Pytt i Panna, en för varje dag, middagen fixad för hela veckan. Luncherna fixades genom en blandning av Blodpudding (några dagar) och Köttsoppa, på burk givetvis). När vi kom fram till stugan staplades burkarna in i skafferiet i prydliga rader, detta kallar jag ingenjörsmässigt. En vecka är inte någon lång tid och det är väl tur för annars fanns det nog potential till skörbjugg pga ensidig kost!

Min minnesbild är att det var en fantastisk vecka och ett prydligt skafferi men det tog ett tag innan man längtade till Pytt i Panna igen!

Tack Pappa för detta minne!