Min far har Alzheimer

Det är svårt att acceptera att min far har Alzheimer och att prognosen bara pekar i negativ riktning! Det är kanske inte så manligt att skriva om detta och under ett maskinisttema, men jag bara känner att jag vill dela med mig. Nästa gång kan det vara din nära anhörig som får prognosen Alzheimer eller annan demens.

Det som känns bra är att far har haft ett långt och bra liv tillsammans med mor och oss två barn och den stora släkten, så vi anhöriga har många minnen att glädjas åt.

Detta med Alzheimer hos far är speciellt tungt för mor som konstant lever med detta. Det är klart att hon tycker det är "orättvist" att istället för att kunna glädjas åt pensionen, blir det en ständig "vaka", dygnet runt.

Kommunen ställer upp fantastiskt bra, med en fantastiskt empatisk biståndsbedömare - hur orkar dom? De ställer upp och fixar stöttning när det behövs! Far är på dagverksamhet två dagar i veckan just nu och vi skall nu titta på ett avlastningsboende en vecka per månad.

Varje steg som sjukdomens utveckling utlöser är en lång process, som framför allt måste processas och känslomässigt landa hos oss anhöriga, framför allt hos mor. Det är inte lätt att "lämna bort" far, om så bara för sporadiskt omhändertagande av kommunens tålmodiga och fantastiska människor på annan plats eller hemma. Men hon måste ju få rå om sig själv också, umgås med sina syskon, sina barnbarn och sina vänner, eftersom hon är rask och vill, utan att behöva sitta som på nålar.

Jag tänker mig att fortsätta berätta hur det dagliga livet löper, delge dig hur jag känner. För i kväll sätter jag punkt här, men jag skall beskriva hur jag upplever fars sjukdom och givetvis är detta ett sätt för mig att bearbeta situationen.