Klockan hade hunnit bli strax efter två på natten.
Fredrik vaknade med ett ryck. Han hade somnat och vaknat av något som inte stod rätt till. Han lyssnade till den jämna takten från huvudmaskinen. Den verkade okej.
Lukten i maskin kändes dock annorlunda. Något var definitivt fel. Det doftade varm, väl använd smörjolja.
Först en tur ut på toppgretingen för att inspektera bränslepumpar och ventilmekanismen, inget fel. Raskt ner till huvudmaskinens vevhusluckor. Sjuans lucka var spräckt, det vällde ut oljedimma. Ett snabbt samtal till bryggan för att minska farten och belastningen på maskinen.
Utanför stålskrovet var det dimma och tät trafik. Stopp i maskin var inte att tänka på i den rådande situationen, skepparen beordrade upp hela besättningen för att vara beredda om maskinen skulle haverera!
Chiefen kom rusande nerför alla lejdare och gretingar för att få en bild av läget. Han var nyvaken och okammad som vanligt. Men va fan, mitt i sjön "15 famnar, ingen botten, två kannor, 52 grader" vi gick ju igenom vevhuset innan vi lämnade varvet i Nant!
Forts. följer (sorry)
tisdag 27 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Neptunbolagets bortglömda sponsring av Vasa
Sponsring, hur började det?
Jag är ju maskinist i botten och hade förmånen att få börja min yrkesverksamma karriär på Bergnings- och Dykeriaktiebolaget Neptun.
Mäkta stolt är jag över att ha varit anställd i det bolag som 1961 bärgade regalskeppet Vasa i Stockholm, som sjönk på sin jungfrutur 1628 utanför Stockholms slott - och är Sveriges sedan flera år mest besökta turistmål! Neptunbolagets insats gjordes utan kostnad för svenska staten, alltså oss svenskar.
Hur kom det sig att ett rederi satsade ca 4 miljoner ur egen ficka för att bärga något som senare blivit en av Sveriges största attraktioner utan att marknadsmässigt utnyttja detta? Jag vet inte. Är det inte fantastiskt, 4 miljoner i början av 1960-talet! Idag skulle det säkert kostat minst fem gånger så mycket!
Det var dock inget tacksamt arbete till att börja med. Det var till och med så att man från myndigheterna hade fräckheten att försöka få Neptun att skriva på en klausul med böter om man skulle misslyckas!
Tack vare Prins Bertils rådiga medling kom parterna överens och bärgningen kunde fortsätta med ett lyckat resultat. Kapten Hedberg som ansvarade för bärgningen gjorde ett strålande jobb!
Neptun syntes mycket i TV under bärgningen, men jag upplever att svenska Marinen tog mer ära åt sig än Neptun fick. Någon borde göra en TV-dokumentär om detta, forska i hur man tänkte och vad Neptun fick tillbaka av denna satsning.
Vasamuseet i Stockholm visar bilder och skisser från bärgningen på sin rapportwebb och skriver att det var "ett synnerligt farligt och svårt arbete" och "Dykarna jobbade i total mörker i iskallt vatten på 30 meters djup. Risken var stor att skeppet skulle rasa samman över dem under arbetet med de smala tunnlarna. Skeppets hållfasthet var inte känd." Men det står inte ett ord om att arbetet utfördes och dessutom finansierades av Neptunbolaget på Lidingö. Det är dåligt.
Jag får, som Gunde skulle sagt, "ståpäls" av att tänka på Neptuns dykare, som med dagens mått mätt använde primitiv utrustning för att i leran ta sig under fartyget. Med hjälp av mamuthmunstycken (ungefär som en spolslang med ejektor för att suga bort leran) grävde man kanaler under det flera hundra år gamla fartyget för att få de vajrar som sedan lyfte Vasa på plats.
Tack, Neptunbolaget för att ni tog er tid att ta upp henne!
Det Neptun gjorde då skulle förmodligen inte kunna ske i dagens kvartalsbokslutsstyrda samhälle.
Klicka här för att se bilder ur Vasamuseets bildbank Gå till bild 199, nedanför mitten på sidan. Där finns ett 10-tal bilder och ritningar på hur bärgningen gick till.).
Jag är ju maskinist i botten och hade förmånen att få börja min yrkesverksamma karriär på Bergnings- och Dykeriaktiebolaget Neptun.
Mäkta stolt är jag över att ha varit anställd i det bolag som 1961 bärgade regalskeppet Vasa i Stockholm, som sjönk på sin jungfrutur 1628 utanför Stockholms slott - och är Sveriges sedan flera år mest besökta turistmål! Neptunbolagets insats gjordes utan kostnad för svenska staten, alltså oss svenskar.
Hur kom det sig att ett rederi satsade ca 4 miljoner ur egen ficka för att bärga något som senare blivit en av Sveriges största attraktioner utan att marknadsmässigt utnyttja detta? Jag vet inte. Är det inte fantastiskt, 4 miljoner i början av 1960-talet! Idag skulle det säkert kostat minst fem gånger så mycket!
Det var dock inget tacksamt arbete till att börja med. Det var till och med så att man från myndigheterna hade fräckheten att försöka få Neptun att skriva på en klausul med böter om man skulle misslyckas!
Tack vare Prins Bertils rådiga medling kom parterna överens och bärgningen kunde fortsätta med ett lyckat resultat. Kapten Hedberg som ansvarade för bärgningen gjorde ett strålande jobb!
Neptun syntes mycket i TV under bärgningen, men jag upplever att svenska Marinen tog mer ära åt sig än Neptun fick. Någon borde göra en TV-dokumentär om detta, forska i hur man tänkte och vad Neptun fick tillbaka av denna satsning.
Vasamuseet i Stockholm visar bilder och skisser från bärgningen på sin rapportwebb och skriver att det var "ett synnerligt farligt och svårt arbete" och "Dykarna jobbade i total mörker i iskallt vatten på 30 meters djup. Risken var stor att skeppet skulle rasa samman över dem under arbetet med de smala tunnlarna. Skeppets hållfasthet var inte känd." Men det står inte ett ord om att arbetet utfördes och dessutom finansierades av Neptunbolaget på Lidingö. Det är dåligt.
Jag får, som Gunde skulle sagt, "ståpäls" av att tänka på Neptuns dykare, som med dagens mått mätt använde primitiv utrustning för att i leran ta sig under fartyget. Med hjälp av mamuthmunstycken (ungefär som en spolslang med ejektor för att suga bort leran) grävde man kanaler under det flera hundra år gamla fartyget för att få de vajrar som sedan lyfte Vasa på plats.
Tack, Neptunbolaget för att ni tog er tid att ta upp henne!
Det Neptun gjorde då skulle förmodligen inte kunna ske i dagens kvartalsbokslutsstyrda samhälle.
Klicka här för att se bilder ur Vasamuseets bildbank Gå till bild 199, nedanför mitten på sidan. Där finns ett 10-tal bilder och ritningar på hur bärgningen gick till.).
Resenären som SJ ständigt försenar
Jag har blivit resenär! Som maskinist, konsult och turist har jag även tidigare rest mycket, men inte så mycket tåg och framför allt inte lika frekvent som nu. Jag har snart gjort motsvarande några varv runt jorden!
Resan sker mellan ruschen i Stockholm och friden (inte pizzerian) på Österlen. Vilken kontrast, jag trodde det skulle bli jobbigt, men till min stora förvåning så är det mest avkopplande.
Varje resa får sin karaktär beroende på hur veckan varit, hur trött man är, vem SJ råkar ha placerat på stolen bredvid min och hur stor förseningen skall bli idag. Det enda som är förutsägbart är att det blir försenat. Senaste året tror jag vi varit i tid tre gånger. Men vad gör väl det om medresenärerna är trevliga.
Det är bara så surt att missa tågförbindelsen i Malmö, för det innebär 1 timmes extra väntan, om SJ-tåget är 18 min försenat! Jag har nämligen 1 tim 45 min kvar av resan därifrån!
Det jag ofta funderar över är om det måste vara så att man alltid skall vara försenad. Järnväg har ju funnits i över 150 år och borde väl kommit över de värsta barnsjukdomarna vid det här laget. Det skylls på infrastrukturen och för dåligt med pengar till underhåll av fordon.
Men jag tror inte att roten till problemen ligger där , utan att det till stor del är en fråga om mentalitet.
Det kanske är så att personalen på SJ vill umgås med oss resenärer mer än vad resan anger enligt tidtabellen.
Jag skall fortsätta att utveckla detta i kommande inlägg!
Resan sker mellan ruschen i Stockholm och friden (inte pizzerian) på Österlen. Vilken kontrast, jag trodde det skulle bli jobbigt, men till min stora förvåning så är det mest avkopplande.
Varje resa får sin karaktär beroende på hur veckan varit, hur trött man är, vem SJ råkar ha placerat på stolen bredvid min och hur stor förseningen skall bli idag. Det enda som är förutsägbart är att det blir försenat. Senaste året tror jag vi varit i tid tre gånger. Men vad gör väl det om medresenärerna är trevliga.
Det är bara så surt att missa tågförbindelsen i Malmö, för det innebär 1 timmes extra väntan, om SJ-tåget är 18 min försenat! Jag har nämligen 1 tim 45 min kvar av resan därifrån!
Det jag ofta funderar över är om det måste vara så att man alltid skall vara försenad. Järnväg har ju funnits i över 150 år och borde väl kommit över de värsta barnsjukdomarna vid det här laget. Det skylls på infrastrukturen och för dåligt med pengar till underhåll av fordon.
Men jag tror inte att roten till problemen ligger där , utan att det till stor del är en fråga om mentalitet.
Det kanske är så att personalen på SJ vill umgås med oss resenärer mer än vad resan anger enligt tidtabellen.
Jag skall fortsätta att utveckla detta i kommande inlägg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
