Min far har ju bara haft diagnosen Alzheimer några år, innan dess har vi upplevt en mängd positivt och minnesvärt. För att du skall få en bakgrund till min relation till pappa och även förstå att man kan se ljuset även under till en till synes hopplös situation tänker jag berätta lite om min uppväxt och min relation till min far.
Min far kan inte laga mat! Detta har inget med sjukdommen att göra utan är snarare en generationsfråga, man född på 20-talet, lagar inte mat, punkt! När jag var ca 9 år lånade vi en stuga i Dalarna, det var vinter och vi skulle bl.a. åka skidor. Veckan innan avresan så blev min 6 år yngre bror dålig så det bestämdes att jag och far skulle åka ensamma till "fjällen"! Jag tyckte det var fantastiskt att få vara ensam med far en hel vecka. Det hör till saken att pappa under en längre tid parallellt med arbtetet pluggat på Stockholms Tekniska Aftonskola för att få titeln ingenjör (vilken prestation, två barn, fru och heltidsjobb!), detta var nog vanligt på 50-talet samhället blomstrade och alla såg framåt, så det hade inte blivit så mycket umgänge under den tiden! På lördagsmorgonen for vi iväg, innan vi kom fram stannade vi vid en butik och handlade mat, 7 burkar Pytt i Panna, en för varje dag, middagen fixad för hela veckan. Luncherna fixades genom en blandning av Blodpudding (några dagar) och Köttsoppa, på burk givetvis). När vi kom fram till stugan staplades burkarna in i skafferiet i prydliga rader, detta kallar jag ingenjörsmässigt. En vecka är inte någon lång tid och det är väl tur för annars fanns det nog potential till skörbjugg pga ensidig kost!
Min minnesbild är att det var en fantastisk vecka och ett prydligt skafferi men det tog ett tag innan man längtade till Pytt i Panna igen!
Tack Pappa för detta minne!
fredag 4 december 2009
tisdag 1 december 2009
Min far har Alzheimer
Det är svårt att acceptera att min far har Alzheimer och att prognosen bara pekar i negativ riktning! Det är kanske inte så manligt att skriva om detta och under ett maskinisttema, men jag bara känner att jag vill dela med mig. Nästa gång kan det vara din nära anhörig som får prognosen Alzheimer eller annan demens.
Det som känns bra är att far har haft ett långt och bra liv tillsammans med mor och oss två barn och den stora släkten, så vi anhöriga har många minnen att glädjas åt.
Detta med Alzheimer hos far är speciellt tungt för mor som konstant lever med detta. Det är klart att hon tycker det är "orättvist" att istället för att kunna glädjas åt pensionen, blir det en ständig "vaka", dygnet runt.
Kommunen ställer upp fantastiskt bra, med en fantastiskt empatisk biståndsbedömare - hur orkar dom? De ställer upp och fixar stöttning när det behövs! Far är på dagverksamhet två dagar i veckan just nu och vi skall nu titta på ett avlastningsboende en vecka per månad.
Varje steg som sjukdomens utveckling utlöser är en lång process, som framför allt måste processas och känslomässigt landa hos oss anhöriga, framför allt hos mor. Det är inte lätt att "lämna bort" far, om så bara för sporadiskt omhändertagande av kommunens tålmodiga och fantastiska människor på annan plats eller hemma. Men hon måste ju få rå om sig själv också, umgås med sina syskon, sina barnbarn och sina vänner, eftersom hon är rask och vill, utan att behöva sitta som på nålar.
Jag tänker mig att fortsätta berätta hur det dagliga livet löper, delge dig hur jag känner. För i kväll sätter jag punkt här, men jag skall beskriva hur jag upplever fars sjukdom och givetvis är detta ett sätt för mig att bearbeta situationen.
Det som känns bra är att far har haft ett långt och bra liv tillsammans med mor och oss två barn och den stora släkten, så vi anhöriga har många minnen att glädjas åt.
Detta med Alzheimer hos far är speciellt tungt för mor som konstant lever med detta. Det är klart att hon tycker det är "orättvist" att istället för att kunna glädjas åt pensionen, blir det en ständig "vaka", dygnet runt.
Kommunen ställer upp fantastiskt bra, med en fantastiskt empatisk biståndsbedömare - hur orkar dom? De ställer upp och fixar stöttning när det behövs! Far är på dagverksamhet två dagar i veckan just nu och vi skall nu titta på ett avlastningsboende en vecka per månad.
Varje steg som sjukdomens utveckling utlöser är en lång process, som framför allt måste processas och känslomässigt landa hos oss anhöriga, framför allt hos mor. Det är inte lätt att "lämna bort" far, om så bara för sporadiskt omhändertagande av kommunens tålmodiga och fantastiska människor på annan plats eller hemma. Men hon måste ju få rå om sig själv också, umgås med sina syskon, sina barnbarn och sina vänner, eftersom hon är rask och vill, utan att behöva sitta som på nålar.
Jag tänker mig att fortsätta berätta hur det dagliga livet löper, delge dig hur jag känner. För i kväll sätter jag punkt här, men jag skall beskriva hur jag upplever fars sjukdom och givetvis är detta ett sätt för mig att bearbeta situationen.
fredag 27 november 2009
SJ levererar!
För nästan ett år sedan skrev jag ett surt inlägg avseende SJ:s förmåga att hålla tiden på sträckan Stockholm-Malmö. Under ett par år lyckades man komma i tid ca tre av mina resor per år och jag åker varje vecka!!!
Sedan våren 2009 har något fantastiskt hänt! Nu är det tvärtom, bara ett fåtal resor har SJ missat ankomsttiden.
Tack SJ, för denna fenomenala uppryckning! Det är underbart att komma hem som planerat.
Sedan våren 2009 har något fantastiskt hänt! Nu är det tvärtom, bara ett fåtal resor har SJ missat ankomsttiden.
Tack SJ, för denna fenomenala uppryckning! Det är underbart att komma hem som planerat.
söndag 25 oktober 2009
tisdag 10 februari 2009
Oljedimma och diesel, forts 1
Minska 7:ans last så att trycket på lagret minskar! Fredrik tar sig snabbt till kontrollrummet och minskar lasten genom att programmera om motorstyrningen. Leif kommer upp i kontrollrummet, För att minska risken för haveri så bestämmer Chiefen och Fredrik sig för att dra ner lastkurvan till 60% så att ingen av misstag skall överlasta maskinen.
Oljedimman i maskinrummet har nu lättat och med ett samtal till bryggan bestämmer sig Chiefen för att man kan öka farten till 50% last på maskin (ca 16 knop). Efter ytterligare en halvtimme i maskin bestämmer man sig för att köra vaktgång (Fartyget är E0-klassat vilket betyder att man normalt jobbar dagtid i maskin och att larm kopplas till vakthavande maskinist.)
3:e maskinisten Per tar över från Fredrik. Chiefen och Fredrik drar sig tillbaka för att vila inför morgondagens arbete med att planera och korta ner det stundande reparationsarbetet i Göteborg.
Oljedimman i maskinrummet har nu lättat och med ett samtal till bryggan bestämmer sig Chiefen för att man kan öka farten till 50% last på maskin (ca 16 knop). Efter ytterligare en halvtimme i maskin bestämmer man sig för att köra vaktgång (Fartyget är E0-klassat vilket betyder att man normalt jobbar dagtid i maskin och att larm kopplas till vakthavande maskinist.)
3:e maskinisten Per tar över från Fredrik. Chiefen och Fredrik drar sig tillbaka för att vila inför morgondagens arbete med att planera och korta ner det stundande reparationsarbetet i Göteborg.
tisdag 27 januari 2009
Oljedimma och diesel
Klockan hade hunnit bli strax efter två på natten.
Fredrik vaknade med ett ryck. Han hade somnat och vaknat av något som inte stod rätt till. Han lyssnade till den jämna takten från huvudmaskinen. Den verkade okej.
Lukten i maskin kändes dock annorlunda. Något var definitivt fel. Det doftade varm, väl använd smörjolja.
Först en tur ut på toppgretingen för att inspektera bränslepumpar och ventilmekanismen, inget fel. Raskt ner till huvudmaskinens vevhusluckor. Sjuans lucka var spräckt, det vällde ut oljedimma. Ett snabbt samtal till bryggan för att minska farten och belastningen på maskinen.
Utanför stålskrovet var det dimma och tät trafik. Stopp i maskin var inte att tänka på i den rådande situationen, skepparen beordrade upp hela besättningen för att vara beredda om maskinen skulle haverera!
Chiefen kom rusande nerför alla lejdare och gretingar för att få en bild av läget. Han var nyvaken och okammad som vanligt. Men va fan, mitt i sjön "15 famnar, ingen botten, två kannor, 52 grader" vi gick ju igenom vevhuset innan vi lämnade varvet i Nant!
Forts. följer (sorry)
Fredrik vaknade med ett ryck. Han hade somnat och vaknat av något som inte stod rätt till. Han lyssnade till den jämna takten från huvudmaskinen. Den verkade okej.
Lukten i maskin kändes dock annorlunda. Något var definitivt fel. Det doftade varm, väl använd smörjolja.
Först en tur ut på toppgretingen för att inspektera bränslepumpar och ventilmekanismen, inget fel. Raskt ner till huvudmaskinens vevhusluckor. Sjuans lucka var spräckt, det vällde ut oljedimma. Ett snabbt samtal till bryggan för att minska farten och belastningen på maskinen.
Utanför stålskrovet var det dimma och tät trafik. Stopp i maskin var inte att tänka på i den rådande situationen, skepparen beordrade upp hela besättningen för att vara beredda om maskinen skulle haverera!
Chiefen kom rusande nerför alla lejdare och gretingar för att få en bild av läget. Han var nyvaken och okammad som vanligt. Men va fan, mitt i sjön "15 famnar, ingen botten, två kannor, 52 grader" vi gick ju igenom vevhuset innan vi lämnade varvet i Nant!
Forts. följer (sorry)
måndag 26 januari 2009
Neptunbolagets bortglömda sponsring av Vasa
Sponsring, hur började det?
Jag är ju maskinist i botten och hade förmånen att få börja min yrkesverksamma karriär på Bergnings- och Dykeriaktiebolaget Neptun.
Mäkta stolt är jag över att ha varit anställd i det bolag som 1961 bärgade regalskeppet Vasa i Stockholm, som sjönk på sin jungfrutur 1628 utanför Stockholms slott - och är Sveriges sedan flera år mest besökta turistmål! Neptunbolagets insats gjordes utan kostnad för svenska staten, alltså oss svenskar.
Hur kom det sig att ett rederi satsade ca 4 miljoner ur egen ficka för att bärga något som senare blivit en av Sveriges största attraktioner utan att marknadsmässigt utnyttja detta? Jag vet inte. Är det inte fantastiskt, 4 miljoner i början av 1960-talet! Idag skulle det säkert kostat minst fem gånger så mycket!
Det var dock inget tacksamt arbete till att börja med. Det var till och med så att man från myndigheterna hade fräckheten att försöka få Neptun att skriva på en klausul med böter om man skulle misslyckas!
Tack vare Prins Bertils rådiga medling kom parterna överens och bärgningen kunde fortsätta med ett lyckat resultat. Kapten Hedberg som ansvarade för bärgningen gjorde ett strålande jobb!
Neptun syntes mycket i TV under bärgningen, men jag upplever att svenska Marinen tog mer ära åt sig än Neptun fick. Någon borde göra en TV-dokumentär om detta, forska i hur man tänkte och vad Neptun fick tillbaka av denna satsning.
Vasamuseet i Stockholm visar bilder och skisser från bärgningen på sin rapportwebb och skriver att det var "ett synnerligt farligt och svårt arbete" och "Dykarna jobbade i total mörker i iskallt vatten på 30 meters djup. Risken var stor att skeppet skulle rasa samman över dem under arbetet med de smala tunnlarna. Skeppets hållfasthet var inte känd." Men det står inte ett ord om att arbetet utfördes och dessutom finansierades av Neptunbolaget på Lidingö. Det är dåligt.
Jag får, som Gunde skulle sagt, "ståpäls" av att tänka på Neptuns dykare, som med dagens mått mätt använde primitiv utrustning för att i leran ta sig under fartyget. Med hjälp av mamuthmunstycken (ungefär som en spolslang med ejektor för att suga bort leran) grävde man kanaler under det flera hundra år gamla fartyget för att få de vajrar som sedan lyfte Vasa på plats.
Tack, Neptunbolaget för att ni tog er tid att ta upp henne!
Det Neptun gjorde då skulle förmodligen inte kunna ske i dagens kvartalsbokslutsstyrda samhälle.
Klicka här för att se bilder ur Vasamuseets bildbank Gå till bild 199, nedanför mitten på sidan. Där finns ett 10-tal bilder och ritningar på hur bärgningen gick till.).
Jag är ju maskinist i botten och hade förmånen att få börja min yrkesverksamma karriär på Bergnings- och Dykeriaktiebolaget Neptun.
Mäkta stolt är jag över att ha varit anställd i det bolag som 1961 bärgade regalskeppet Vasa i Stockholm, som sjönk på sin jungfrutur 1628 utanför Stockholms slott - och är Sveriges sedan flera år mest besökta turistmål! Neptunbolagets insats gjordes utan kostnad för svenska staten, alltså oss svenskar.
Hur kom det sig att ett rederi satsade ca 4 miljoner ur egen ficka för att bärga något som senare blivit en av Sveriges största attraktioner utan att marknadsmässigt utnyttja detta? Jag vet inte. Är det inte fantastiskt, 4 miljoner i början av 1960-talet! Idag skulle det säkert kostat minst fem gånger så mycket!
Det var dock inget tacksamt arbete till att börja med. Det var till och med så att man från myndigheterna hade fräckheten att försöka få Neptun att skriva på en klausul med böter om man skulle misslyckas!
Tack vare Prins Bertils rådiga medling kom parterna överens och bärgningen kunde fortsätta med ett lyckat resultat. Kapten Hedberg som ansvarade för bärgningen gjorde ett strålande jobb!
Neptun syntes mycket i TV under bärgningen, men jag upplever att svenska Marinen tog mer ära åt sig än Neptun fick. Någon borde göra en TV-dokumentär om detta, forska i hur man tänkte och vad Neptun fick tillbaka av denna satsning.
Vasamuseet i Stockholm visar bilder och skisser från bärgningen på sin rapportwebb och skriver att det var "ett synnerligt farligt och svårt arbete" och "Dykarna jobbade i total mörker i iskallt vatten på 30 meters djup. Risken var stor att skeppet skulle rasa samman över dem under arbetet med de smala tunnlarna. Skeppets hållfasthet var inte känd." Men det står inte ett ord om att arbetet utfördes och dessutom finansierades av Neptunbolaget på Lidingö. Det är dåligt.
Jag får, som Gunde skulle sagt, "ståpäls" av att tänka på Neptuns dykare, som med dagens mått mätt använde primitiv utrustning för att i leran ta sig under fartyget. Med hjälp av mamuthmunstycken (ungefär som en spolslang med ejektor för att suga bort leran) grävde man kanaler under det flera hundra år gamla fartyget för att få de vajrar som sedan lyfte Vasa på plats.
Tack, Neptunbolaget för att ni tog er tid att ta upp henne!
Det Neptun gjorde då skulle förmodligen inte kunna ske i dagens kvartalsbokslutsstyrda samhälle.
Klicka här för att se bilder ur Vasamuseets bildbank Gå till bild 199, nedanför mitten på sidan. Där finns ett 10-tal bilder och ritningar på hur bärgningen gick till.).
Resenären som SJ ständigt försenar
Jag har blivit resenär! Som maskinist, konsult och turist har jag även tidigare rest mycket, men inte så mycket tåg och framför allt inte lika frekvent som nu. Jag har snart gjort motsvarande några varv runt jorden!
Resan sker mellan ruschen i Stockholm och friden (inte pizzerian) på Österlen. Vilken kontrast, jag trodde det skulle bli jobbigt, men till min stora förvåning så är det mest avkopplande.
Varje resa får sin karaktär beroende på hur veckan varit, hur trött man är, vem SJ råkar ha placerat på stolen bredvid min och hur stor förseningen skall bli idag. Det enda som är förutsägbart är att det blir försenat. Senaste året tror jag vi varit i tid tre gånger. Men vad gör väl det om medresenärerna är trevliga.
Det är bara så surt att missa tågförbindelsen i Malmö, för det innebär 1 timmes extra väntan, om SJ-tåget är 18 min försenat! Jag har nämligen 1 tim 45 min kvar av resan därifrån!
Det jag ofta funderar över är om det måste vara så att man alltid skall vara försenad. Järnväg har ju funnits i över 150 år och borde väl kommit över de värsta barnsjukdomarna vid det här laget. Det skylls på infrastrukturen och för dåligt med pengar till underhåll av fordon.
Men jag tror inte att roten till problemen ligger där , utan att det till stor del är en fråga om mentalitet.
Det kanske är så att personalen på SJ vill umgås med oss resenärer mer än vad resan anger enligt tidtabellen.
Jag skall fortsätta att utveckla detta i kommande inlägg!
Resan sker mellan ruschen i Stockholm och friden (inte pizzerian) på Österlen. Vilken kontrast, jag trodde det skulle bli jobbigt, men till min stora förvåning så är det mest avkopplande.
Varje resa får sin karaktär beroende på hur veckan varit, hur trött man är, vem SJ råkar ha placerat på stolen bredvid min och hur stor förseningen skall bli idag. Det enda som är förutsägbart är att det blir försenat. Senaste året tror jag vi varit i tid tre gånger. Men vad gör väl det om medresenärerna är trevliga.
Det är bara så surt att missa tågförbindelsen i Malmö, för det innebär 1 timmes extra väntan, om SJ-tåget är 18 min försenat! Jag har nämligen 1 tim 45 min kvar av resan därifrån!
Det jag ofta funderar över är om det måste vara så att man alltid skall vara försenad. Järnväg har ju funnits i över 150 år och borde väl kommit över de värsta barnsjukdomarna vid det här laget. Det skylls på infrastrukturen och för dåligt med pengar till underhåll av fordon.
Men jag tror inte att roten till problemen ligger där , utan att det till stor del är en fråga om mentalitet.
Det kanske är så att personalen på SJ vill umgås med oss resenärer mer än vad resan anger enligt tidtabellen.
Jag skall fortsätta att utveckla detta i kommande inlägg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
